admin-kollegorna 12:21 23 May 2000 I en komedi som till största del bygger på att redan uppbyggda förväntningar infrias, med råge, är det upplyftande att hitta något att förvånas över. Det var definitivt inte väntat att Goldie Hawn skulle spela blusen av Woody Allens favoritdam Diane Keaton. Men medan den sistnämda gör den neurotiker hon brukar och Bette Midler med okuvlig energi häver ur sig mer eller mindre väntade one-liners, visar Goldie Hawn, som den falnade filmstjärnan Elise, prov på något så rart som nyansrikedom och sjä en viss gräns vill säga. Det är inte någon von Trier som står bakom kameran; denna film om det täcka könets hämnd på patriarkatet lär definitivt inte egga självgoda kommunalpolitiker och självutnämnda kulturexperter att köa för inlägg på kvällstidningarnas kultursidor. Vi ser istället en remake, eller närapå, på 80-talets lätt-feministiska 9 till 5. De ovan nämnda skådespelerskorna gör en medelålders trio som en gång varit skolkompisar, gått skilda vägar, och nu återförenas med ett mål i sinnet: att göra livet surt för deras respektive män som alla lämnat dem för någon yngre sagt, det är Hawn som stjäl filmen, men detta kanske ändå mest tack vare att hon begåvats med den roligaste karaktären och, inte minst, de vigaste replikerna.
Cynthia överges av sin man, och efter att ha skickat en hälsning till sina tre bästa väninnor från college tar hon livet av sig. På begravningen återförenas väninnorna, Brenda, Annie och Elise, efter att ha gått helt skilda vägar i livet. Alla tre har lämnats av sina män, som ersatt dem med yngre kvinnor. Nu är det dags att ge igen. Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta Typ Kopia Materialbas Polyester Bredd 35 mm 35 mm