2) Identiteten kommer avslöjas vid Baldersons död. Det innebär först och främst två saker. Författaren lever fortfarande och en eventuell författargrupp består av max tre personer. 3. Dags att börja spekulera HÄR TAR SANNOLIKHETERNA ÖVER. Först och främst ska vi försöka reda ut om det är en eller flera personer som står bakom pseudonymen. Vi tänker så här. Minst en av de tre personer som känner till den verkliga identiteten måste vara någon på förlaget, ingen ger ut en bok utan att veta vem författaren är – i alla fall inte den första. Dessutom behöver avtal, bankutbetalningar och liknande skötas under perso - nens juridiska namn. Så under förutsättning att förläggaren inte själv har varit med och skrivit böckerna (här utesluter vi ingenting) kan en eventuell grupp av författare bestå av högst två personer. Det innebär också att de i så fall antingen måste levt själva eller varit tillsammans med varandra under större delen av perio - den – för det borde vara snudd på omöjligt att under 22 års författande inte låta en ovetande partner få syn på en enda manussida.
[ 1] [ 2] [ 3] [ 4] Fortsatta spekulationer om Bo Baldersons identitet har avfärdats som delvis påverkade av förlagets försök att hålla osäkerheten vid liv av reklamskäl. [ 2] [ 3] Sjöbergs barndoms sommarö Singö visade sig ha likheter med den ö som spelar en viktig roll i den första statsrådsromanen. Blom grävde vidare och fann bland annat att Bonniers gjort stora royalty -utbetalningar till Sjöberg, som valt att bosätta sig på Irland på grund av landets skattereform som gjort det fördelaktigt för just författare att skriva sig på ön. Läraren Sjöberg visades enligt offentliga handlingar vara betalad av Bonniers som "konsult i Skolfrågor", och samtidigt som han var tjänstledig utan lön från lärartjänsten ökade han kraftigt sin deklarerade inkomst; vid kontakt med Irländska myndigheter rörande skattevillkoren för författare före flytten till Irland uppgav Sjöberg namnet "Bo Balderson". [ 2] Statsrådsböckernas, som det förefaller, insiderartade tonfall kring personer i regeringssfären kan förklaras av att Björn Sjöbergs tvillingbror Nils Sjöberg (1932–1971) hade en hög ämbetsmannaroll i kanslihuset.
Det var länge sedan han kom med en ny bok, den elake Bo Balderson, men spekulationerna om hans identitet är ständigt i gång. Gustaf von Platen funderar över om det faktiskt inte är han själv som är författaren men ändrar sig mot slutet och berättar den (troligtvis) sanna historien om Bo Balderson. Det var sommaren 1967 jag skrev boken, i det torp i Värmland där vi tillbragte våra semestrar. Om kvällarna brukade jag läsa "Gösta Berlings saga" för mina små oskyldiga och tålmodigt lidande barn och det föll sig naturligt att börja min första deckare i Selma Lagerlöfs tecken. Alltså skrev jag den första meningen:
När Blom 1980 frågade Sjöberg om han var mannen bakom pseudonymen nekade Sjöberg. Andra gissningar [ redigera | redigera wikitext] Det har föreslagits att namnet kan vara en pseudonym för en kommitté eller författargrupp. Vissa bokutgåvor bär på denna slogan, som anges som ett uttalande från författaren: Bo Balderson är stor som diktare, men faktiskt ändå större som människa. – Bo Balderson Bland de utpekade märks Ebbe Carlsson, Åke Runnquist, Sven Delblanc, Björn Sjöberg, Kurt Persson, Gösta Gustaf-Janson [ 5] [ 6] och Olle Adolphson. Carin Stenström ansåg 1996 att Ebbe Carlsson gömde sig bakom pseudonymen Balderson och pekade på stora likheter mellan Carlssons deckare Liket i lådan och Baldersons språk, disposition, politiska skämt, med mera. Problemet med den teorin är att Carlsson endast var 21 år och student när Statsrådet och döden publicerades 1968. [ 7] Bonnierförläggaren Åke Runnquist, med dokumenterat stort intresse för kriminallitteratur, hör också till de ofta utpekade, bland annat av professor Tuulikki Pietilä.
I december 1968 blir han gratulerad på förlaget för att ha slagit igenom för andra gången som författare. [ 11] Dicander pekar också på Gustaf-Jansons intresse för deckargenren [ 12] samt många innehållsmässiga och stilistiska likheter. Ett tänkbart bevis för att Balderson levde 2004 är det handstilsprov (skrivet med versaler) som lämnades i en bok dedikation till Helge Skoog, som tack för dennes högläsning av en Balderson-bok i radio under sommaren. [ källa behövs] Boksidan visades upp på webben under hösten 2004 men har nu tagits bort. Lagom till 40-årsjubileet av debuten, i september 2008, fick Svenska Dagbladet en intervju via e-post med någon som påstås vara Balderson. En del anser att detta bekräftar att Balderson dels var i livet vid tidpunkten, dels är en person och inte en grupp, samt att Balderson är en man. Detta skulle göra att åtminstone några av ovan nämnda förslag kan avskrivas. I intervjun förklarar Balderson att han slutade skriva eftersom han tröttnade på figurerna i böckerna, och att Vilhelm Persson hade en förebild i en numera avliden släkting.